Desirable measures / Wünschenswerte Vorkehrungen

                                                                                                      

Förslag i tätort och på landsbygd

Cyklandet i Sverige bör kunna öka påtagligt (från en tämligen blygsam nivå mätt i antalet kilometer). Med konsekventa åtgärder av olika slag anser vi att en fördubbling av antalet personkilometer fram till år 2010 kunde vara en rimlig målsättning. Det innebär i konkreta tal en höjning från dagens 1,5 miljarder km till ca 3 miljarder.

För att nå detta mål (prognoser med sedvanliga insatser för ett ökat bilåkande talar om helt andra tal) fordrar snabba, konkreta och väl genomtänkta åtgärder, där cykeln ses som en så god resurs som den förtjänar. Här kan vi säkert lära oss en del av bilbranschens tänkande och propagandaupplägg (OBS! Detta förslag är från år 2000).

Cykelsamhället måste kännetecknas av hög status, hög motivation samt smidiga och flexibla trafiklösningar. Några förslag.

I storstaden

• Bygg prioriterade genomfartsstråk för cyklister, d v s sammanhängande cykelleder med planskilda korsningar och/eller automatiska signaler. Stråken måste ha god standard och kapacitet och vara lokaliserade så att de helst inte går för nära stora trafikleder. Ett stomnät alltså för den lite snabbare cykeltrafiken. Viktigt är att dessa stråk fortsätter över kommungränser inom storstadsregioner, när flera tätortskommuner gränsar till varandra.

• Bygg bättre för kombinationen kollektivtrafik–cykel, exempelvis bättre uppställningsplatser vid angelägna knutpunkter, bevakade cykelparkeringar, cykelställ under tak, kapacitet vid skolor och arbetsplatser etc.

• Tillåt cyklar på kollektiva färdmedel främst under lågtrafik, på pendeltåg, förortsbussar och båtar. Bygg flexibla transportutrymmen som kan användas för flera funktioner.

• Inled en kraftfull satsning på utbyggnad och standardhöjdning av de kollektiva färdmedlen, för att öka möjligheten att på kort sikt minska bilismen till miljömässigt acceptabla nivåer. Kombinerat med pålagor, som gör bilåkandet i tätort mindre attraktivt. Därmed skapas även förutsättningar för bättre trafiklösningar för oskyddade trafikanter.

Inom tätort

• Bygg bredare cykelvägar för större cyklistskaror.

• Bygg bekvämare cykelvägar med färre nivåskillnader i tunnlar och på viadukter, med färre 90-graders-passager, med smidigare avspärrningsanordningar (som ej fordrar att man stannar) etc.

• Bygg säkrare cykelöverfarter med färgmarkering i gatan och specialskyltning. Förbättra cyklisters lagliga skydd vid dessa överfarter.

• Underhåll befintligt cykelvägnät bättre och oftare. Inte bara genom regelbunden sopning utan även genom vägförbättringar. Cyklister är särskilt känsliga för sprickor, håligheter, grov yta och kanter av alla slag. Särskilt kantstenar vid på- och avfarter är en styggelse som tyvärr fortfarande byggs. Särskilda underhållsplaner måste upprättas för cykelvägnätet – både för barmarkssäsongen och vintertid.

• Separering av bil- och cykeltrafik är den enda långsiktigt acceptabla lösningen längs trafikerade stråk (avsedda för hastigheter över 30 km/tim) och i trånga tätorters centrala delar. Önskvärt är även separering av gång- och cykeltrafik inom frekventerade områden, alternativt tydlig markering i vägbanan. Särskilt positiva är vi till trafiksanering av hela bostadsområden där genomfartstrafik i princip omöjliggörs, men där cyklister kan passera obehindrat.

• Tillåt cykling mot enkelriktning i större utsträckning, antingen generellt eller efter uppskyltning och markering i vägbanan på varje plats.

• Tillåt högersväng mot "rött ljus", antingen generellt eller med hjälp av särskild ramp till höger om ljusstolpen.

• Namnge cykelstråk och cykelvägar för att underlätta orienterbarheten.

• Bygg cykelvägar för fritidsbruk till givna målpunkter inom friluftsområden, till utomhusbad, idrottsanläggningar, fritidsgårdar etc.

• Förbättra skyltningen av befintligt cykelvägnät. Grundskyltningen är mycket bristfällig. Lokal- och distansskyltning förekommer sporadiskt, men med dålig kontinuitet. En utsocknes hittar inte fram. Färgade stråk är bra, men man måste veta vart de leder. Den nuvarande mörkblå (nästan svarta) grundfärgen på cykelvägvisarna bör snarast bytas ut mot en mer iögonfallande färg. Vi har ingenting emot att varje kommun själva kan tillåtas utforma sin egen cykelvägvisning.

• Prioritera cyklisterna i vanliga ljuskorsningar, genom att ge dem ett litet försprång innan bilfloden släpps på (tillbakadragen stopplinje för bilarna). Alternativt kan cyklister från alla håll samtidigt få ett eget tidsutrymme mellan bilsignalerna.

• Inför 30-block i alla bostads- och villaområden på sikt. Som generell princip och grundhastighet. Blandtrafik endast i dessa zoner, i övriga separerad cykel- och biltrafik. Omedelbart bör större 30-block runt dagis och skolor införas. Då behöver endast 50+70-vägar hastighetsskyltas inom tätort.

• Fler trafikfria zoner bör införas i stadskärnor och där oskyddade trafikanter, barn och ungdomar ofta rör sig.

• Bygg hälsosammare cykelvägar, d v s försök lägga dem på visst avstånd från bilavgaserna. Dessa tunnas ut till hälften på 10 meter och till 10 % på 50 meters håll. Det hälsosamma cyklandet är inte så hälsosamt alldeles nära trafikled, cyklisten ventilerar avsevärda luftvolymer.

• Bygg cykelstråk i parker och längs stränder för fritids- och motionsändamål i större utsträckning än nu.

På landsbygden

• Bygg bredare vägar utan vägrenar på det måttligt trafikerade riks- och länsvägnätet. Det medför säkrare omkörningar samt renare och jämnare väg för cyklisten.

• Förbjud kontinuerlig vägrenskörning på det högtrafikerade vägnätet, alternativt låt bli att bygga så breda vägrenar att detta är möjligt. Särskilt allvarliga situationer uppstår när fordon som långtradare och husvagnssläp plötsligt upptäcker ett hinder på vägrenen (ett vägräcke eller en cyklist) och inte kan komma ut i ordinarie körfält p g a kontinuerlig bilkö.

• Bygg flera cykelvägar på landsbygden längs stora trafikleder, men på behörigt avstånd från dessa – gärna 50 meter. Särskilt önskvärt är detta mellan närbelägna medelstora städer och inom vissa turistregioner. Utnyttja om möjligt befintliga nedlagda järnvägsbankar.

• Namnge eller numrera alla småvägar, skogsbilvägar och bättre stigar för att underlätta orienteringen. Busshållplatser bör ha namnen tydligt angivna.

• Fortsätt utbyggnaden av skyltade cykelturistleder i de delar av landet som är lämpade för detta.

• Belägg fler småvägar på landsbygden. Bra belagda vägar är trafiksäkrare än fina grusvägar, särskilt i dåligt väder.

• Bygg (fler) cyklistvänliga rastplatser. Dessa bör vara namngivna, ha uppställningsanordningar för cyklar (under tak) och någon form av regn- och vindskydd.

• Utnyttja våra nedlagda banvallar. Sedan slutet på 1930-talet har järnvägarna blivit allt färre i Sverige. Under 1960-, 70- och 80-talen togs merparten av de nu nedlagda 600 milen ur bruk. Dessa ligger nu för fäfot och växer igen, plöjs upp eller används till viss del i ett utmärkt syfte, d v s att bygga cykelväg på. Gena, lättcyklade och säkra stråk, ibland även av stort turistiskt intresse. Vi måste ta till vara denna tillgång innan den försvinner.

Allmänt cykelvänliga åtgärder

• Utöka budgetramarna för statliga bidrag till cykelvägar.

• Inför generellt statsbidrag utan beloppsgräns för all utbyggnad av cykelvägar (gärna mer än 50 %)

• Ålägg kommuner att tillsätta en ansvarig för cykeltrafikfrågor, som bl a kan föra dialog med allmänhet och organisationer.

• Ålägg kommuner att ha en cykelplaneringsgrupp, vars viktigaste uppgift är att ta fram en konkret cykelplan.

• Varje kommun bör ge ut cykelkartor över sina större tätorter och dessa bör revideras med jämna mellanrum.

• Underlätta för cyklar att medföras på tåg, flyg, landsvägsbuss och båt. Detta fordrar att lämpligt utrymme skapas som gärna får vara flexibelt och användbart även för andra ändamål. Ambitionen bör vara att det skall vara möjligt att få med sin cykel på samma färdmedel som man själv åker med till en rimlig kostnad.