SCS:s åsikter i några detaljfrågor

För att gynna cyklandet i stort har SCS nedtecknat förslag kring ett antal större problem. Men cyklistens vardag skulle underlättas väsentligt om man även satsade på mindre åtgärder, irritationsmoment och smärre detaljer, som pedaltramparna möter dagligen under varje cykelfärd.

Blockering av cykelvägen

Alltför ofta används cykelbanor och cykelvägar för tillfälliga uppställningar av allehanda slag. Illegal parkering, uppställning av vägmaskiner, skyltplintar, gatuarbeten, tillfälliga avspärrningar etc.

• Dagens tätorter är trånga och ideligen i behov av justeringar och ombyggnader. Cyklister har dock lika berättigade krav på framkomlighet som andra trafikanter. Intrången på cykelvägarna bör därför minimeras.

• Om de ändå måste ske, skall hindret avgränsas och tydligt utmärkas. Det bör även anges hur lång tid det kommer att ta innan hindret tas bort.

• Om avspärrningen är mer eller mindre total skall alternativ väg skyltas upp och vara av rimligt god kvalitet.

Dubbelriktade cykelvägar

Med dubbelriktad cykeltrafik uppstår avsevärda risker för frontalkollision längs livligt frekventerade stråk. Krock mellan två cyklister i 25-30 km/tim innebär fara för livet. Dubbelriktade cykelbanor är dock smidiga att anlägga, underhålla och skylta.

• Eftersom omkörning av cyklister på cykelvägar måste vara tillåten (ett förbud skulle knappast gå att efterleva), så måste dubbelriktade cykelstråk med stor cykeltrafik ha plats för sådan. De måste alltså vara dimensionerade för fyra cyklister i bredd + vingelutrymme.

• Dubbelriktad cykeltrafik måste åtskiljas med tydlig mittmarkering. Tydligt målad mittlinje, stensträng eller motsvarande.

• Särskild varsamhet måste ägnas vägkorsningar med dubbelriktad cykeltrafik, då andra trafikanter är ovana vid cyklister från två håll.

• Om dubbelriktad cykelväg anläggs på ena sidan av livligt trafikerad gata, måste en bred säkerhetszon (en meter bred minimum) eller helst vägräcke avgränsa mot gatan.

• Om inte ovanstående kriterier kan följas bör enkelriktade cykelstråk väljas.

Cykelbanor vid busshållplats

Att dela gatuutrymme med gående är ett problem. Även när separata cykelbanor finns är gående ett orosmoment, särskilt vid busshållplatser.

• Försök att i så hög utsträckning som möjligt separera gång- och cykeltrafik vid busshållplatser.

• Utforma busshållplatserna på så vis att resenärerna inte kan stiga rakt ut på cykelvägen eller den gemensamma gc-vägen.

• Lägg alltid cykelvägen bakom busshållplatsen / busskuren.

Ojämnheter i vägbanan

En cyklist måste dela sin uppmärksamhet på mycket i dagens komplicerade trafikmiljö. Det kan gälla hål i vägbanan, cykelvägens geografi, skyltning, biltrafik, medtrafikanter på cykelbanan, gående, hantera det egna fordonet etc. Alla faktorer påverkar den totala trafiksäkerheten. Kan man därför minska uppmärksamheten på vägbanan, förbättras helheten och man kan lägga större vikt vid exempelvis att hinna läsa vägvisningen.

• Avskaffa alla kantstenar vid på- och avfarter från cykelbanor / cykelvägar. Trots åratal av propaganda för denna åtgärd, så byggs fortfarande dessa hinder. De medför i bästa fall en hastighetsreduktion för cyklisten. Men denna är mycket bättre att cyklisten uppnår på annat sätt. Lika ofta resulterar det i oförändrad fart med punktering eller andra olägenheter. Det troligaste är dock att cykelbanan förblir oanvänd och att cyklisten väljer bilvägen.

• Alla de hinder i vägbanan, som numera används för att reducera bilarnas hastighet, utgör en potentiell risk för cyklister eller i bästa fall en olägenhet. Vägkuddar, vägbulor, kraftiga raster etc är mycket obekväma även för cyklister. Utforma dessa så att cyklande smidigt kan passera opåverkade.

• Undvik nivåskillnader som inte är nödvändiga på cykelvägarna. Typexempel är ett cykelvägskors i "gryta" där den ena cykelvägen korsar i tunnel under gatan. Här får man faktiskt lägga ner några extra kronor på breddad cykelväg + gata i samma plan om cykelvägen skall bli använd.

• Även där två bilvägar korsar varandra planskilt bör cykeltrafiken ligga kvar så nära "tunneltaket" som möjligt. Och alltså inte sänkas ner till samma plan som den korsande vägen, om detta är möjligt.

Korsning med järnvägsspår

Alltfler korsningar med järnväg utformas planskilt och det är bra. Men åtskilliga plankorsningar kommer aldrig att åtgärdas på detta sätt. Spårväg inom tätort verkar också få en renässans och här förekommer många dragningar som påverkar cyklandet.

• Satsa på jämnhet och kvalitet vid järnvägsövergångar. Tidigare använda cementplattor går uppenbarligen att ersätta med andra material.

• Spårvägar och snedställda järnvägsspår som korsas av cykeltrafik, måste ha en fyllning av något slag som hindrar cykelhjulen att glida ner i stålskenan. Att i trängd trafiksituation behöva "tvära" över spårvägsskenor är mycket farligt och helt oacceptabelt, om vi nu strävar efter ökad trafiksäkerhet. Det finns gummimassor som fyller ut spåret och inte påverkar spårtrafiken. Och säkert sådana material som funkar även på vintern. Ev får man väl ha något system där man byter material mellan varm- och kallgrader, ungefär som när vägverket sätter ut snökäppar på vintern.

Delat utrymme på cykelvägen

I ett trångt samhälle kan alla trafikantgrupper ofta inte räkna med eget utrymme. En omfördelning av gatuutrymmet bör dock kunna ske i tätorter där man strävar efter att minska privatbilismen. Cyklister får alltså acceptera att dela vägbana med flera andra fordonsslag beroende på miljö och läge.

• Gemensamt utrymme med gångtrafikanter accepteras generellt. Här bör man dock eftersträva en uppdelning där så är möjligt. Bäst är olika färg eller ytmaterial på gång- och cykelutrymmet. Enklast och billigast är en målad delningslinje kombinerat med symboler i vägbanan. Skyltning kan endast ske punktvis, men måste finnas för att förtydliga när målning inte är aktuell eller marken är täckt med snö och löv.

• Cykeln är ett snabbt och tyst fordon. Stor omsorg måste ske vid utformning av cykelvägar, för att samspelet mellan gång- och cykeltrafikanter skall underlättas.

• Rullskidåkare, inlinesskrinnare och diverse andra idrottsutövare, som helst inte bör förekomma på gator och vägar, är acceptabla på cykelbanor. Ridning däremot är direkt olämpligt. Dels gillar hästar sällan belagda vägar, dels reagerar de ofta på cyklister.

Högersväng mot rött

Det känns ofta frustrerande för en cyklist som skall runda ett gathörn åt höger att behöva stå och vänta på grön signal och dessutom sedan behöva ge företräde åt gående på grön gubbe.

• Att tillåta fri högersväng mot rött är en enkel, smidig och billig åtgärd, som möjligen kan leda till minskad respekt för rödljus generellt och kanske viss konflikt med gångtrafiken. Men det vore värt att prova inom ett begränsat område (förekommer för bilar inom vissa delstater i USA). Givetvis skall extra försiktighet åläggas cyklisterna.

• Om ovanstående bedöms som olämpligt bör man bygga förbipassager till höger om signalerna, möjligtvis även kombinerat med separat cykelsignal i komplicerade miljöer.

• Ett specialfall av rödljuskörning är färd rakt fram i T-korsning. Detta bör tillåtas generellt, möjligtvis i kombination med enklare skyltning.

Permanenta hinder

För att cyklister skall få ha cykelvägarna för sig själva har man främst i storstadsområden sett sig tvungna att placera ut hinder av olika slag, för att undvika oönskad biltrafik. Dessa hinder är tyvärr även ett problem för cyklisterna.

• Det förekommer en hel rad avspärrningar på cykelvägar som kraftigt hämmar cykeltrafiken. Vi föreslår att Kommunförbundet eller annan samordnande myndighet anlitar en konstruktör/designer med cykelkunskap i syfte att konstruera en smidig modell som kan användas generellt. En specialmodell med fjädrande grindar för att arbetsfordon skall kunna passera obehindrat (dock med skrapskador) är extra obekväm för cyk-lister, då de båda delarna ofta står så nära varandra att cyklisterna måste stanna.

• Ingen förvaring alls ges för hinder på cykelvägen. Detta borde i vart fall övervägas i varje enskilt fall.

• På cykelvägar med stor cykeltrafik är avspärrning en klar olycksorsak. Här måste man överväga om inte cyklisternas framkomlighet är viktigare än någon illegal bil då och då på cykelvägen.

• Avspärrningar på cykelvägar är ofta helt osynliga i mörker eller då vägbelysningen är bristfällig. Här borde ett generellt krav införas att bommar, grindar, betongblock och stenar måste vara målade i vit eller gul, gärna fosforescerande färg.

Underhåll barmarkssäsong

Cyklister är känsliga för minsta störning på underlaget, som alltid betyder ökad obekvämlighet. Man måste sänka farten och förlorar rörelseenergi. Detta kan leda till att cykelvägen inte blir använd.

• Sopa cykelvägnätet tidigt under våren. Bilarna klarar att köra undan sitt eget grus, men det gör inte cyklisterna. Prioritera cykelbanorna och sopa noggrant. Det är en styggelse att färdas på osopade cykelvägar framåt maj månad i syd-Sverige. Minst 2-3 gånger under mellansäsong bör man gå över cykelvägnätet, viktigast är vår och höst.

• Granska regelbundet cykelbanorna (förslagsvis en gång om året i samband med första vårsopningen) och åtgärda alla större sprickor, särskilt de som är i färdriktningen. Jobbet kan även läggas ut på ideella föreningar, som mer systematiskt kunde rapportera in alla brister.

• Varje kommun bör ha en jourtelefon för åtgärder på cykelvägnätet. Annars kan exvis en krossad glasflaska bli liggande lång tid och orsaka mängder av irritation.

• Underhåll av cykelvägar innebär också granskning av skyltningen. Utbyte av sprayade och åverkade skyltar samt återställande av felvridna vägvisare. Detta jobb kan också med fördel utföras av ideella organisationer.

• Inte bara bilar behöver fri sikt. Cyklister är minst lika känsliga och ligger oftast mycket närmare häckar och buskridåer. Cykelvägarna måste också röjas från sly och annan växtlighet längs vägkanten och trädgrenar som skymmer gatubelysningen.

Vinterunderhåll

Ett mer utbrett cyklande året runt förutsätter sammanhängande cykelstråk vintertid. Cykling i blandtrafik på isiga gator och vägar med varierande röjning, isvallar och andra obehagligheter är inget att rekommendera - inte ens på 30-vägar. Underhållet avgör om gc-vägarna blir använda. Annars finns inget särskilt negativt med vintercykling. Temperaturen är inget problem och nederbörden kommer i fast form.

• Snöröjning på gc-vägar måste prioriteras före andra gator och vägar. De mer frekventerade huvudstråken tas först, ev flera gånger per dag vid behov. Mer än 2-5 cm nysnö bör det inte ligga på cykelvägarna.

• Vid halka är sandningen viktig. Ingen saltning bör förekomma på gc-vägar, då modden ofta blir svårforcerad och cyklarna tar stryk.

• Glansis och isvallar bör avlägsnas snarast. Detta är särskilt viktigt i kuperad terräng. Cykelvägarna bör vara fria från vattensamlingar, som fryser och tinar omvartannat i mellan-Sverige.

Utformning av cykelfält

Cykelfält har sin bästa användning över lite längre sträckor i enklare trafikmiljöer, både inom tätort och på landsbygd. Inom tätort kan man se cykelfälten som en enklare och billigare form av cykelbana. Busskörfälten kan ses som ett cykelfält med blandtrafik. Över sträckade cykelfält får annan trafik tillfälligt röra sig, på heldragna fält är endast cyklar tillåtna.

• Förstärk alltid cykelfälten med cykelsymbol, det förekommer så pass många markeringar i vägbanan att det är svårt att hålla isär alla.

• Använd endast cykelfält där det är direkt nödvändigt inom tätort. Enda egentliga fördelen framför cykelbanan ur användarsynpunkt, tycker vi är att cykelfälten är lättare att hålla rena.

• Cykelfält bör företrädesvis placeras till höger om eventuella rader med parkerade bilar.

• Det underlättar väsentligt med helmålade cykelfält, när gatan/vägen är så bred att biltrafiken tenderar att köra dubbelfiligt och byggande av cykelbanor inte är ekonomiskt motiverat.

• Cykelfält är diskret målade i vägbanan och slits tämligen snabbt. De måste underhållas regelbundet.

• Vägren med heldragen kantlinje kan ses som en särskild form av cykelfält. Om detta är avsikten bör vägrenen vara minst en meter bred, annars är det bättre att utrymmet slås samman till en bredare vägbana.

Utformning av cykelöverfarter

Cykelöverfarter är cyklisternas plats i vägbanan jämförbara med övergångsställena för gående, men inte alls lika skyddade. De förekommer främst inom tätort.

• Cykeln är ett snabbt fordon, cykelöverfarterna är alldeles för diskret markerade i vägbanan (sockerbitar). Här önskar vi heltäckande färgade fält + egen eller ny gemensam varningsskylt med gående.

• Målade cykelöverfarter (färgade fält) är särskilt värdefulla i komplicerade korsningar. Där så är möjligt (inom lågfartsområden etc) är korsade cykelfält på upphöjd platta extra positivt.

• Färgen på cykelfälten bör vara enhetlig inom kommunen (kanske en färg för hela riket) och tydligt avvikande mot asfalten. Gul och ljusblå syns väl, minimalt bör röd färg användas. Detta har provats på flera platser, men bör vara standard. Det är dock viktigt att ytan blir så grov att halkolyckor minimeras.

• Om cykelöverfarten sträcker sig över mer än två bilfiler, måste refug av tillräcklig bredd finnas, dvs vara så bred att en cykel kan uppehålla sig där.

Detektorer och signaler

Cyklisten har samma behov som bilisten av att komma smidigt fram. Här kan detektorslingor och "gröna vågen" - signaler (cykelsignal utan knapptryckande) underlätta. Cyklisten undviker då att förlora all sin rörelseenergi.

• Installera detektorslingor på cykelvägar med stor cykeltrafik. Detta är positivt även under lågtrafik, då signalerna reagerar mer direkt. Detektorslingorna måste placeras på lämpligt avstånd och underhållas / kalibreras noggrant.

• Koppla ihop cykelsignaler till "nätverk" där så är möjligt. Särskilt i stora komplicerade korsningar är det irriterande att behöva stanna flera gånger.

• Smidiga stödräcken med knapptryckarfunktion har provats på en del håll som alternativ till de något obekväma stolpreglagen. Mer sådant vill vi se.

• Cykelsignaler måste vara pulserande eller så starka att de syns i solsken. Dagens normalsignal är rent livsfarlig. Det finns ingen möjlighet att se vilka lampor som lyser i starkt solsken. Möjligtvis kan bättre avskärmning av ljusytan vara ett alternativ.

Siktbegränsningar

I trånga villamiljöer och stora bostadsområden finns många sikthinder och här duger endast en hastighetssänkning. Men man bör förstås åtgärda så mycket man kan av sikthindren.

• Växtligheten måste hållas nere. Häckar får inte bli hur höga som helst, skymma utfarter etc.

• Även på cykelbanor kan det behövas farthinder vid exempelvis en skymd cykelkorsning eller en plats där två cykelvägar möts i en "grop" med cykeltunnlar åt två håll. Hindren kan bestå av fartraster (inte så grova att balansen äventyras) eller sidoförflyttningshinder. Vägbulor på cykelvägar är mindre lämpligt.

• Alla cykeltunnlar måste vara väl upplysta. Inte bara nattetid utan kanske framför allt i starkt solsken, då en dåligt upplyst tunnel kan te sig helt svart. Ligger tunneln dessutom i ett nedförslut har cyklisten så hög fart att han/hon är blind i minst hälften av tunneln. Är beläggningen här undermålig eller har man lagt ut grus och sten för att jäklas, kan ruskiga olyckor inträffa.

• Cykeltunnlar har ofta mycket dålig sikt och olämplig placering. I stället för vinkelräta betongväggar skulle man här vilja se rundade varianter, gärna cirkelrunda om hållfastheten tillåter. Annars är välplacerade speglar ett hjälpmedel, även om de inte är idealiska.

• Bländskydd mot biltrafiken kan behöva sättas upp på utsatta ställen.

Dubbelriktat på enkelriktad gata

Cyklister är känsliga för omvägar. Kan man tillåta cykeltrafik från "fel" håll på enkelriktad gata, så är detta positivt.

• Om den enkelriktade gatan har tillräcklig bredd och parkering/angöring endast sker på höger sida i färdriktningen, kan man tillåta dubbelriktad cykeltrafik utan några särskilda anordningar annat än skyltning.

• Även med parkerade bilar på båda sidor kan man tillåta ovannämnda om hastighetsbegränsning till 30 km/tim råder. Så görs ofta utomlands.

• I mer komplicerade miljöer kan man komplettera med cykelbana/cykelfält i riktning mot biltrafiken, men blandtrafik åt andra hållet.

Namnge småvägar

Alla gator och vägar inom tätort är namngivna. När man kommer ut i grönområden eller på landsbygd upphör ofta detta. Bra kartor i all ära, men enkla namn på alla mindre vägar vore något mycket positivt.

• Namnge alla skogsbilvägar, parkvägar, längre uppfartsvägar etc, allt i syfte att underlätta orienteringen inom icke stadsplanerat område.

• Namn på busshållplatser och rastplatser underlättar också orienteringen.

Transport på allmänna färdmedel

Cykeln förenar nytta med nöje och har sina största fördelar på kortdistans inom tätort. För att höja aktionsradien och skapa större omväxling kan flera åtgärder vidtas.

• Skapa bättre och fler cykelparkeringar i anslutning till större knutpunkter för kollektivtrafiken.

• Öka möjligheterna att kunna ta med cykeln på allmänna färdmedel (båt, buss, tåg, flyg), främst under lågtrafik och helger inom tätort.

• På långdistans måste cykeln kunna medföras på båt, buss, tåg och flyg till rimlig kostnad.

• Cykeltransport på stadsbussar och tunnelbana är av mindre intresse. Här skall ju cykeln vara det attraktivaste alternativa transportmedlet.